En psykiater ser på konst. Bror Gadelius

Bror Gadelius (1862-1938) var den dåtida psykiatrins helt dominerande gestalt. Han var professor i psykiatri vid Karolinska institutet och överläkare på Stockholms hospital, Konradsberg. Och han var överinspektör för sinnessjukvården i hela Sverige. I sitt populärvetenskapliga författarskap belyste han ur psykiatrisk synvinkel kulturella företeelser som konst, litteratur, religion. Han hävdade att gränsen mellan psykisk sjukdom och konstnärligt och litterärt skapande höll på att plånas ut, helt enkelt därför att de kom ur samma källa, det ”nedanförmänskliga”.

Det nedanförmänskliga är sådant som springer fram ur ”primitiva drifter”, dvs drifter karakteristiska för ”barnet och naturmänniskan”, t ex att leka och dansa. Och naturligtvis sexualiteten. Den moderna konsten och litteraturen hade sin källa i dessa drifter. Så hade det inte alltid varit. Hos Tegnér, till exempel, stod diktandet under diktarens kontroll. Det kännetecknades enligt Gadelius av sunt förnuft och logiskt sammanhang. Så var inte fallet hos bl a Fröding, där ”dikten blev en ofrivillig akt”.

Det är uppenbart att Gadelius uppfattning om konst och litteratur var mycket konventionell. Och med stöd av psykiatrins senaste landvinningar sinnessjuk-förklarade han nu den avantgardistiska konsten. Den var just ett uttryck för det nedanförmänskliga och primitiva. Den var formlös och utan sammanhang, ansåg han. ”De moderna konstteorierna sammanfaller med den sinnessjukes erfarenhet. Det fragmentariska sönderfallet hos paralytikern disponerar till futurism, schizofrenin till expressionism osv.” Som exempel använde han inte minst verk av Vasilij Kandinsky. Läs vidare nedan…

Klicka här för att se dokumentet i Word

Klicka här för att se dokumentet i PDF