Emanuel Swedenborg

Det har berättats att konstnären Oscar Bergman och hans vän, matematikern Ivar Hultman en gång bestämde sig för att göra ett swedenborgsporträtt tillsammans. De var båda stora beundrare av Emanuel Swedenborg och flitiga läsare av hans skrifter. Det sägs att det där porträttet som skulle föreställa Swedenborg fick tydliga drag av Ivar Hultman.

Jag tror att den här historien antyder hur gamle Swedenborg kan fungera i en människas liv. Det är inte lätt att sätta sig in i Swedenborgs tänkande. Redan mängden skrifter och skrifternas omfång är avskräckande. Var skall man börja? Vad är centralt, vad är perifert? Och visst är mycket ganska träigt? Swedenborg var en gigant, ett tidstypiskt universalgeni. Ett normalt intellekt räcker inte till för att omfatta hela hans tankevärld.

Min egen, högst personliga erfarenhet är, att Swedenborg och hans skrifter inte verkar först och främst på det intellektuella planet. Swedenborg verkar underifrån, i och ur det undermedvetna. Man läser hans skrifter, kanske utan att alls förstå dem, tvärtom, man förkastar dem som spekulation och ren galenskap, och efteråt minns man inte ett ord. Men så, helt oväntat och till synes oförklarligt dyker han upp. I drömmar, aningar och plötsliga minnesbilder. Som ett slags vägvisare till en främmande värld och som en röjare av dolda sammanhang – sådant som vi i modern tid anser höra till det undermedvetna. Vår verklighetsbild rubbas, omstruktureras, vidgas. Just för att det sker underifrån med desto större övertygelsekraft. En dag står man där kanske och ser på tillvaron med Swedenborgs ögon. Kanske har man på så sätt genomgått en integrations-, identifikations- och individuationsprocess?