Harry Martinson

Jag fick min känsla för Harry Martinson förstörd i skolan genom att vi skulle läsa Nässlorna blomma högt i klassen. Läsförmågan var ju varierande, det blev ett långsamt, oengagerat, konstlöst tragglande. Det tog en termin. Ungefär samtidigt (1960) sändes Karl-Birger Blomdahls tunga och upphaussade operaversion av Aniara i svart/vit tv. Även den avskräckte.

Intresset väcktes långt senare. Sommaren 1992, då jag var bosatt i Hälsingland, blev jag kontaktad av Richard Estreen, dramaturg vid Folkteatern i Gävle. Han berättade att man arbetade med en uppsättning av Aniara som skulle få helt ny musik. Med föreställningen skulle man turnera i Gävleborgs län, kanske framför allt besöka skolor. Nu behövdes ett förberedelsematerial och frågan gick till mig om jag ville skriva det. Materialet skulle samtidigt kunna utgöra ett nummer av min tidskrift Gnosis. Jag var tveksam, för intresset var ju svalt och tiden knapp. Men jag blev nedbjuden till teatern i Gävle, presenterades för regissören Christer Dahlberg och den lilla ensemblen, bl a Bi Dahlborg och Per Milstam. Så fick jag höra prov på musiken, som jag minns den huvudsakligen byggd på skira klanginstrument. Jag blev helt fascinerad. Den här musiken kändes kongenial. Jag åtog mig uppdraget. Föreställningen hade premiär i december. Men intresset som väckts fanns kvar efteråt och vidgades. I minst ett år framåt läste jag Martinson mer eller mindre dagligen.

Av ekonomiska skäl blev det inget Martinson-nummer av Gnosis, bara ett studiematerial, men flera år senare kunde jag använda en del av materialet i de litterära sällskapens tidskrift Parnass, som jag då var redaktör för. Och 2004 kom på Proprius min bok Från Gilgamesh till Aniara med undertiteln ”Den muromgärdade staden som en bild av det västerländska jaget”. Jag ville egentligen ha undertiteln ”Den muromgärdade staden som en bild av det manliga jaget”, men det gick inte förlaget med på.