Vår oceaniska längtan

Det finns en känd diktrad av en känd svensk poet, Werner Aspenström. Jag brukar glömma bort vems orden är, men orden bär jag alltid med mig: ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet.” Naturligtvis är det därför att min egen oceaniska längtan – efter både frihet och förening – här får sin drastiska och träffande formulering: att min egen fyrkantiga plåtburkstillvaro en dag skall finna en öppning så att jag kan simma ut i stora vatten, återförenas med mitt stim, fritt genomkorsa oceanerna.

I sin bok Vi vantrivs i kulturen polemiserar Sigmund Freud desperat mot sådan längtan till det oceaniska, han tolkar den som en regression, ett återfall till spädbarnsstadiet, som en omogenhet. Plötsligt ser jag klart och tydligt för mig att just denna människans oceaniska längtan måste framstå som ett hot inte bara för Freud utan för hela det moderna västerländska samhället – Freud är på den punkten bara representativ. Samtidigt som det är ur reminiscenser av det oceaniska som samhället fortfarande lever. Samhället är i den absurda situationen att det förnekar sin egen, sin egentliga kraftkälla.

Klicka här för att ladda ner hela artikeln som PDF