Mitt ständigt pågående uppror

"Jag lät min blivande hustru läsa mina dagböcker, jag märkte att hon var nyfiken. Ja, hon bad faktiskt att få läsa dem. Reaktionen blev fullständigt oväntad. Hon blev oerhört upprörd, arg och ledsen, djupt sårad:
— Det handlar ju inte om oss! Du skriver ju inte ett ord om vår relation!
— Ja, men det gör jag ju i mina brev!
— Jo, men det vore intressant att veta om man betyder någonting däremellan också! Du nämner ju inte mitt namn, ens! Det är som om jag inte fanns i ditt medvetande! Betyder jag ingenting för dig?
— Jodå, jag skriver ju brev till dig två-tre gånger i veckan! Varannan dag!
— Jovisst, men däremellan! Betyder jag ingenting då?
— Du är inte riktigt klok! Du försöker ju ockupera mig, det känns som om du vill ockupera hela mig! Inuti också! Får jag ha ett arbete? Får jag vara intresserad av mitt arbete? Får jag läsa en bok? Får jag tänka själv?

Efter det slutade jag successivt att skriva dagbok. Lusten och glädjen hade försvunnit. När vi gifte oss upphörde dagboksskrivandet helt, ja naturligtvis även brevskrivningen. Därmed försvann också det där livet i det inre som varit så viktigt och självklart under tonåren. Hela livet förlades utanför mig själv. Värst var kanske att kommunikationen mellan mig och min fru också upphörde. Men hon tycktes vara nöjd."

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet i Word

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet som PDF