Dopets splittrande kraft

För snart tjugo år sedan blev jag ombedd att skriva en recension av Göran Tunströms roman Tjuven. Boken blev en stor läsupplevelse för mig, liksom för så många andra. Men där fanns en episod som grep mig särskilt starkt och djupt och som jag aldrig kunnat glömma. Det var berättelsen om flickan Hedvig och hennes bäste, ja, ende vän, en vingbruten kråka.

Hedvig och hennes syskon skulle döpas, hennes mamma hade genomdrivit det och var lycklig över att det äntligen skulle bli av. Men stående vid dopfunten kräver Hedvig att prästen först ska döpa hennes kråka. Det vägrar han att göra, man kan ju inte döpa djur. Hedvig är dock obeveklig: hon vill inte vara döpt om hennes bästa vän är odöpt, då är det något som skiljer dem åt. Prästen vägrar. Då vrider Hedvig i vrede och förtvivlan nacken av sin kråka och kastar den i dopfunten. Händelsen blev för Hedvig början till livslång olycka och en själssjukdom som slutligen ledde till hennes död.

Göran Tunström är, som någon har sagt, ”specialist på dopskildringar”. Hans berättelse har dock lockat mig att i alla anspråkslöshet skriva en egen dophistoria.

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet i Word

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet som PDF