Flickor som väntar på sin räddning

"Mitt sista år i gymnasiet dök en helt okänd flicka upp på skolgården som jag snart lade märke till. Tydligen hade hon just börjat första ring, och eftersom hon var ett okänt ansikte drog jag slutsatsen att hon inte var från stan. Nej, hon måste komma utifrån. Jag lade märke till henne, inte för utseendets skull – hon var ganska oansenlig, liten och lite knubbig – utan för att hon alltid gick ensam. Flickor som går ensamma har alltid väckt min nyfikenhet. Och hon gick inte ensam för att hon ännu ingen kände. Nej, på henne stod det tydligt skrivet i pannan: ”Tilltala mig inte, kom mig inte nära, jag behöver inte er, lämna mig ifred!” Hon hade ett slags aristokratiskt drag, men i de flestas ögon var hon nog bara en väluppfostrad och lite tråkig familjeflicka. Hon gick alltid klädd i mörkblå kjol och kofta, med vit blus under. Senare har jag förstått att det var Bunuel-kläder, och det var tydligen dyrt och fint. Men det såg ut som en skoluniform. Framåt vintern tog hon på sig blåsvart duffel och lång svart halsduk, virad flera varv runt halsen och håret. Håret, det var mörkt och stod rakt ut från huvudet som en buske, och det omramade ett nästan klotrunt, blekt ansikte. Hennes ögonbryn var svarta och läpparna fylliga röda. Hon såg på något sätt barnslig, ja babyaktig ut. Hon var söt.

Naturligtvis närmade jag mig aldrig den där okända flickan, det var inte heller min avsikt. Så intressant var hon inte. Men jag hade lagt märke till henne."

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet i Word

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet som PDF